ETT LITET STEG FRAMÅT ÄR BÄTTRE ÄN TVÅ STEG BAKÅT

Alltså på riktigt. Jag har verkligen försökt hålla humöret uppe, inte visa stress, ha tro på att allt ska ordna sig, se positivt på saker, men nu orkar jag inte spela längre. Nu måste jag bara skriva av mig all stress och press. Den här kursen kommer ta död på mig. Jag orkar inte mer! Den där känslan man har när man har gråtit och känner sig alldeles tung inombords, det är precis den känslan som finns inom mig. Allt känns tungt, och ouppnåligt, och svårt, och det finns inte tid till någonting. Tiden räcker inte till! Inte energin heller.

Jag vaknade 11.30 idag, det blev sent igår. Allt blir inte alltid som man tänkt sig. Hur som helst så vaknar jag i panik när jag inser hur mycket vi har kvar på vårt PM som ska in på torsdag. Så vi träffas på skolan två timmar senare... sitter tills bibblan stänger... utan att ha kommit ett endaste steg framåt. Visst gjorde vi vettiga saker, arbete som vi annars hade behövt börja dagen imorgon med, men jag förstår inte hur timmarna ska räcka till när det vissa dagar kan stå still, för att andra dagar ta ett kliv framåt och i nästa stund hamna två steg bakåt!?

Sen jag kom hem från skolan idag har jag diskat, städat lägenheten, promenerat till ica och handlat frukost för pengar jag inte har (lön nu tack) och pluggat i två timmar till. Inte den sköna söndagkvällen jag hade hoppats på. Nu ska jag försöka ta igen lite sömn. 8.00 imorrn fortsätter vi... ro och ingen vila.