ETT LITET STEG FRAMÅT ÄR BÄTTRE ÄN TVÅ STEG BAKÅT

Njuta njuta njuta! 

Däremot har vi en ny fas av vill-inte-sova och varje gång hon är nära på att slappna av och somna börjar hon gallskrika. Tredje kvällen igår och då tog de till 22.30 innan hon deckade av utmattning. Det skär i mamma hjärtat när hon gråter då. Hoppas detta går över fort!

Idag ska vi iväg på Ikea (för 3:e gången men vem får nog av Ikea??) med en kompis och hennes lilla kille. Och sen iväg och hälsa på mormor. Mysig fredag skulle jag säga! 

Hon gör morgon tidigare och tidigare och standard är numera 06.30. De är väl okej, kl 06.00 är min smärtgräns. Det ÄR inte morgon före 06.00, punkt! Imorse vaknade dock mamman 05.24 och hann inte somna om mer fören jag hör glada tjut från sovrummet brevid. Bara att pallra sig upp helt enkelt.

Idag tänker jag att vi ska ta oss ut en sväng av många anledningar, men mest för att försöka hitta leksaksförvaring. Jag har några idéer i huvudet och det brukar ju inte göra de lättare att hitta det man vill ha. 

Dom här två alltså. Hon blir så lycklig varje gång hon ser kisse och jag hoppas att dom kommer att bli bästisar i framtiden. Våra bäbisar!

Vädret hjälper inte direkt till. Regn. Slask. Vem vill gå ut och promenera i de liksom? Ännu mer deprimerande.

Jag har roat mig med att googla vårkläder till lilltjejen, möbler, tapeter, mattor, möblerat nya lägenheten i huvudet 10 ggr om, och städat och tvättat och städat bort magsjukabakterier. Nu behöver jag få träffa folk, umgås, prata, och lilltjejen skulle nog inte bli ledsen över att träffa en bäbiskompis eller två. 

Slap in the face! Nu måste ja rycka upp mig!

Mest energi går åt till att räkna vätska som gumman ska få i sig, tvinga i henne lite till hela tiden, spruta in vätska i munnen på henne få hon inte gapar. Nu förstår jag alla föräldrar som kämpar med stt få i sina barn mat. Vi har aldrig haft de problemet, gumman har fullkomligt älskat mat, ropat hejvilt såfort man gått in i köket och trånat såfort någon stoppat någonting i munnen. Nu reagerar hon inte ens. Som jag saknar hennes aptit och den glädje vi hade vid matbordet. Hoppas innerligt att hon snart är tillbaka!💜

Så fantastiskt kul vi hade. Varför den va så kul? Ja kanske för att alla närmaste vännerna va på plats, kanske för att vi spelade ett sjukt roligt sällskapsspel, kanske för att vi fick släppa bäbispratet för ett par timmar och inte bara vara mamma och pappa, kanske för att alla va på ett strålande humör och vi skrattade oss igenom kvällen. 

Söndagen blev en väldigt seg dag för tyvärr har vi ju våran livs levande väckarklocka som gärna gör morgon före 7 nuför tiden. En väldigt söt väckarklocka. 

Men de gjorde ingenting när vi kommer leva på lördagskvällen länge (eller iaf tills nästa gång). 

Fast just nu är det sött, för just nu kan jag inte få nog av mörk choklad med mint. Varje dag! Det är verkligen så gott! Inte så att jag trycker i mig 100 gram om dagen, men några bitar... Och jag satt just och funderade på hur länge den här perioden ska hålla i sig? För just nu, med chokladbiten i handen och kaffekoppen i den andra, känns de som att jag aldrig vill att den ska ta slut! 

För övrigt misstänker vi att Thea blivit mammig, igår fick pappa inte ge varken välling, mysa i soffan eller natta. Var det bara en tillfällighet? Eller är det vid 8 månader det börjar?

Notera till mig själv: Diskutera inte viktiga saker innan läggdags. Eller inte oviktiga saker heller för den delen, men oviktiga saker kräver sällan en diskution. 

Vi pratade om skillnaden mellan mitt behov som föräldraledig och min sambos behov som arbetar. Missförstå mig inte, jag älskar att vara hemma med gumman. Men detta gör att mitt behov av att träffa vänner, få prata om annat än bara bajsblöjor, sovtider, matvanor är större än för honom som har möjlighet att koppla bort det under 8 timmar varje dag. Inte alltid så lätt att förklara hur man känner för någon som går i andra skor och själv har behov av andra saker.

Nyårslöften är inte min grej, men nån stans där bestämde jag mig för att jag måste rycka upp mig och få tillbaka min kropp, och därmed också mitt självförtroende. Till sommaren vill jag känna mig stark och frisk. Och jag känner att jag verkligen bestämt mig. Jag kommer inte iväg till gymet av förklarliga skäl, tiden finns inte. Men jag är mer aktiv, jag tränar magmuskler och försöker köra små pass i hemmet 2-3 ggr i veckan. Allt för att bara komma igång, skynda långsamt och hållbart! Målet är att kunna träna utomhus i vår, ännu en anledning att längta bort snön. Det känns bra att vara motiverad utan att ha för höga krav. De lilla är bättre än inget, speciellt med tanke på att sömntimmarna är få. Men de gäller inte bara min kropp fysiskt utan även min inställning, mentalt. Jag har länge haft en ganska negativ inställning, vilket inte heller är likt mig, jag brukar vara en glad person, och detta har fått följdeffekter.

Man skulle kunna säga att jag under en lång tid längtat efter mig själv (vi pratar i över ett års tid...) och att hjärnan äntligen fattat att jag inte bara kan sitta och vänta på att det ska hända av sig själv, jag måste göra också! 

Nu har jag levt klart i den här bubblan, 2016 kommer bli ett fantastiskt år. Och kanske är det för att vi hade en liten bäbis och att jag inte mådde så bra förra sommaren som gör att jag är extra peppad på att leva och njuta extra mycket denna sommar. Lite som en revansch! Med en stor tjej, mer socialt umgänge, mer vara utomhus, mer aktivitet, mer kärlek!

Min mamma har alltid sagt att jag fixar vad som helst bara jag verkligen bestämt mig. Nu har jag bestämt mig!

Så lyxigt att få ett par timmar vuxentid, och ännu mer lyxigt att få komma hem till en nyäten och sovande liten tjej. Vi får tacka mormor och morfar för en fantastisk lördagkväll!

Jag är fortfarande väldigt utmattad och ganska tömd på energi. Senast idag rann tårarna över av utmattning, men de går åt rätt håll. Och gumman sover äntligen lite bättre vilket underlättar. Jag har börjat träna dom dagar jag orkar vilket ger enormt mycke positiv energi, julafton närmar sig med stormsteg och redan på fredag får vi njuta av lite mer lyxig vi-tid då farmor kommer hit för att låta oss gå på bio och se sista Hungergames-filmen. 

I övrigt är hon tyvärr en mycket gnällig bäbis just nu, vi tror de kan vara tand på gång, och passar samtidigt på att testa rösten i det gnälligaste skriktonläge hon kan komma upp i. Jag hoppas tanden ploppar ut snart för jag håller så smått på att bli tokig här hemma, hon har ju en ganska stadig pipa vår lilla tjej.

Därför ska det bli extra skönt med lite vuxentid ikväll. Vi har dragit med två andra småbarnsföräldrar iväg för att se Mia Skäringer ikväll. Jag har velat se henne ända sedan förra året när både mina och sambons föräldrar såg henne, så det ska bli riktigt skoj.

Jag hoppas hon bjuder upp till många skratt!

Inte ens tanken på att de är jul snart, det som jag brukar tycka är det bästa som finns, och allt mysigt vi ska få hinna med i december får mig på bättre humör. 

Jag hoppas verkligen att den här livlösa gropen slutar att bli djupare och djupare snart. Det blir en ond cirkel där fler och fler saker som brukar svinga upp humöret och ge energi stryker på foten. Att träna tex, som ja verkligen behöver, finns det inte energi till, inte lust heller. Rumpan bara fastnar i soffan med stirrig blick. Att kramas skjuter jag undan innan jag ens hinner tänka, vill bara vara själv, ifred, ensam.

Jag vet att de inte är min första grop, dom kommer med jämna mellanrum, och dom passerar med tid, men det blir så mycket svårare med en liten prinsessa i sitt liv, som inte förstår, men som förmodligen känner av att mamman inte är samma. Att vara ifred går liksom inte. Och när pappan dessutom jobbat över om än bara nån timma blir det aldrig paus för mamman. 

Ändå tacksam över att det är just fredag för det betyder helg, avlastning för mamman, familjetid med pappan, och förhoppningsvis tillräckligt med ny energi för att orka med kommande vecka. 

Vi får fira pappan mer ikväll, mamman måste bara ordna lite först. Även om vi båda är dåliga på att fira våra födelsedagar så vill jag att det ändå ska kännas som han dag, lite speciell. 

Annars rullar livet på, äntligen är kalendern luftigare. Gumman har dock kommit in i en ny fas och är lite kinkig och sover lite dåligt. Vi håller på att introducera välling i hopp om att de kanske kan hjälpa sömnen lite. Jag hoppas den här fasen inte blir lika lång som den förra, 4 veckor av detta är inget jag längtar efter då både egentid och föräldratid blir obefintlig. Men allt passerar så småningom, 

Vi hjälpte en vän att flytta till samma område som vi själva snart ska komma att flytta till, Att leva i kaos bland flyttkartonger, packa, riva tidningspapper, bära, sortera har jag alldeles för stor erfarenhet av och just de är ingenting jag direkt längtar efter. Men att få komma in i en ny lägenhet, med nya fräscha väggar och skapa ett nytt hem ska bli så kul. Det känns lite vemodigt att flytta, både jag och Daniel trivs så himla bra här. Men rent ekonomiskt är det inte hållbart, inte heller de faktum att vi behöver ett rum till lilla gumman. Så jag hoppas vi kommer trivas lika bra på nya stället. Mars är ju inte alltför långt borta nu. 

Sedan fick vi gå på ett års kalas och jag kan inte låta bli att längta tills Gumman också fyller ett år. Eller jag längtar nog mest tills hon kommer på hur hon ska göra för att vara lite mer mobil. Hon tycker det är så trist att ligga på golvet och gå i lära-gå-stolen orkar hon inte hela dagarna. För mig får hon gärna börja åla lite snart. Men hennes tid kommer. 6 månader imorgon, jäklar vad tiden mellan 4-6 månader gått fort alltså. Idag öppnade hon kökslådorna för första gången så nu är det bäst att se upp och börja barnsäkra lägenheten.

Frisk luft är det enda jag inte provat, om jag tar mig ut och i tr sprängs i ett steg på vägen mot ytterdörren. Ingen fantastisk start på denna fredag. Brutalt uppväckt också då sambon försov sig. 

Men det är iallafall helg. Gumman ska få spendera några timmar hos mormor och morfar medan vi bland annat hjälper några kompisar att flytta. Sen är det ju första advent på söndag också, äntligen börjar julen. Jag ser verkligen fram emot  att få spendera den med vår älskade lilla thea och jag ska föra över all min förälskelse på julen. Och så mysigt vi ska ha när hon blir lite äldre, med julbak, julpyssel och allt de där andra som hör julen till. 

BVC och vaccinationen i måndags gick bra, ingen feber, bara glad och sprattlig i vanlig ordning. Lite backning på att hon fortfarande bara ligger på golvet och inte vill framåt, uppåt, osv så vi få öva lite på att vända åt andra hållet och kråla/krypa lite. Läkarbesök för mig gick bra, äntligen nån som lyssnar och jag får äntligen ta prover för kontroll av struma (hur svårt ska de va??). Och tillsistbesök hon gyn idag (typ sjuhundrafemtioelfte gången ja är där känns de som) gick åxå bra, samma känsla här, äntligen någon som lyssnar!. Kul att läkarn såg ut som jultomten (vitt skägg och rund om kinderna haha). Nu har jag åtminstone en plan för hur ja ska komma tillrätta med allt.

Att kroppen förändras efter en graviditet förstod till och med jag, men man tänker mest mage som ska bli sladdrig, bröst som blir omformade, mus som möbleras om, några extrakilon som hänger kvar... alltså ytliga förändringar. Inte så mycket hur förändringarna på insidan kan påverka, exempelvis hormonbalans som kan bli annorlunda, eller mage som arbetar annorlunda, eller känslor och reaktioner som plötsligt finns där som man inte upplevt förut. Det är lite som att man behöver lära känna sig själv på nytt och acceptera sitt nya jag, vilket i mitt fall varit svårt. Inte svårt att förändras egentligen, men svårt att acceptera att jag inte känner mig själv lika bra som jag gjorde innan. Även självkänslan som alltid varit god, har fått sig en känga, likaså självförtroendet som jag sakta men säkert bygger upp igen. De är svårt, när man är van att tro på sig själv och vad man kan, att plötsligt känns så mycket osäkerhet och tvivel på sig själv. 

Att få barn är inte bara en resa för att lära känna sitt barn utan åxå en resa för att lära känna sig själv, kanske på nytt, eller kanske bara på ett djupare plan. De är inte så många som pratar om detta, och för mig som gärna vill ha kontroll har det varit svårt att inte känna igen mig själv. Men jag är säker på att jag kliver ur karusellen som en starkare och tryggare person.