Hälsokontroll
Hon gick igenom besiktningen galant. Växt 3 cm sen födseln och tjockat på sig ytterligare 250 gram sen förra veckan. Fin kurva har hon. Nästa kontroll blir två månaders kontroll och de känns skönt att de är ett tag dit. Det känns som att vi kört skyttetrafik till åhlidhems vårdcentral de senaste veckorna.
Vi fick även tips på en ny ersättning som ska va lättare för tarmen att bryta ner. Vi måste nog prova den och hoppas att det hjälper hennes mage ytterligare. De är inte alls kul att se henne när hon skriker tills hon tappar andan för att pruttarna inte vill komma ut. Stackars liten.
När familjen sover
Vi är alla ganska döda idag efter gårdagens hysteri. Men vi är rädda om vår hjälte, pappan i huset, så jag och gumman gick ut en sväng så han fick vila (jag kan ju ändå inte vila). Nu sover båda två och jag tror aldrig lägenheten känts så tyst och stilla på dessa fyra veckor. Jag får försöka njuta av tystnaden sålänge den varar. Premiärturen för mig ensam med gumman var det också. Det går sakta framåt. Jag behöver träna på att vara själv så detta var ju ett ypperligt tillfälle.
Ja just de, idag blev gumman fyra veckor. Hon är fortfarande väldigt mycket bäbis men har börjat kunna fästa blicken på oss några längre stunder och har även lagt av sina första leenden. Hon kommer verkligen bli hur söt som helst när hon börjar le på riktigt, vårt lilla charmtroll. Imorrn ska hon på hälsokontroll och det ska bli spännande att se hur mycket hon vuxit på sig sen sist. De känns som hon har en liten ätperiod just nu.
Reserv batteri?
Jag önskar jag hade nått typ reserv batteri man kunde kicka igång. Oj så trött. Fruktansvärt. Vem kom på att man va tvungen att må så dåligt av sömnbrist, sämsta idén någonsin. Och så en tid att passa på det, ingen sovmorgon, skynda skynda.
Vagnen hjälpte igår natt tillslut och resten av familjen verkar i alla fall fått några timmar skönhetssömn (tack och lov).
Kaffe kaffe kaffe för min del och sen iväg. Längtar redan till kvällen och sängen! Åh, du sköna säng!!
Hysterisk bäbis
Kanske tråkigt att jag bara skriver om de som är dåligt. Det finns bra stunder också. De är bara de att dom dåliga behöver ventileras på något bättre sätt än att lägga sig på kudden och gråta, mitt sätt är i text. Eller i Frida-tid (egentid), men detta är inte ett alternativ i dagsläget (av förklarliga skäl).
Typ som ikväll. Hon har nu sedan kl 16 varit otröstlig, nu är klockan midnatt snart. Vi har provat allt, mat, droppar för magen, vaggat och buffat, gungat i bilbarnstol, legat i famn, legat själv, legat på mage, pysventil, rapat, you name it, men ungen är fortfarande hysterisk och kan ju knappt andas pga skrik. Nu gav Daniel upp, vi bunkrade på henne kläder och ner i vagnen. Daniel är familjens hjälte och ska nu prova en promenad. Vad gör man inte i nödens lag?! Hoppas de funkar, nästa alternativ är bilen. Om jag kunde skulle jag ta bort allt hennes onda. Jag bara hoppas att hon slipper magproblem och kolik permanent. De är inte alls kul, varken för henne eller oss.
Mina egna sömnproblem och brist på energi hjälper inte till. Man känner sig hjälplös. Och frustrerad när man inte räcker till. Hoppas hoppas att åka vagn gör susen!!
Sömnbrist
2 timmar sömn. Migränanfall 4.0. Värre än på väldigt länge. Jag hade typ glömt bort denna grad av huvudvärk. Som om inte den migränliknande huvudvärk jag haft sen gumman kom ut räckte?
Så frustrerande att kroppen aldrig taggar ner. Att kroppen går på högvarv trots att hjärnan legat i 3-4 timmar och tänkt på ingenting. Att hjärtat bultar som om man just sprungit 5 km, fastän huvudet känns avslappnat och i viloläge. Jag försöker också tänka att det inte gör något om jag inte somnar, de räcker om jag bara vilar, för att avdramatisera alltihopa. Men det verkar som att ingenting hjälper.
Snart 3 veckor utan riktig sömn. Jag som brukar kunna somna på soffan till vilket tv program som helst har endast lyckats vila en enda gång på dessa veckor (vila och faktiskt somna en stund). Jag saknar att kunna sova. Och jag hoppas att min kropp snart förstår att vi är hemma nu, att allt är över och att det inte finns någon anledning att vara startklar dygnet runt (för de är så de känns).
Jag är tacksam för min otroligt fina familj, den sötaste lilla ungen som finns och världens bästa Daniel. Vet inte vad jag skulle göra utan dom.
Hon är äntligen här!
Tillslut kom hon, med dunder och brak. Det gick fort, hon var tjock, och mamma blev väldigt trasig. Till och med läkare vi träffat på som hört tidsintervsllet och hennes vikt har sagt OJ med stora bokstäver och förstått att ingen kropp hade klarat detta utan att bli trasig. Jättetrasig.
Det har varit en omtumlande vecka, största påfrestningen någonsin både psykiskt och fysiskt, och jag är inte tillbaka ännu. Det känns tungt, att inte vara på banan, men jag har världens bästa mamma som vän och stöd! Tack! Men vi är iaf äntligen hemma från BB och hon är äntligen på utsidan.
Jag känner mig supersmal trots bulan som är kvar och saknar inte graviditeten för fem öre. Hon blir sötare och sötare för varje dag som går, och Daniel är min hjälte som bara växer och växer i mina ögon. Min kärlek till honom har alltid varit enorm, men är om inte ännu större efter denna vecka.
Vi tar en dag i taget. Och jag längtar efter att få känna mig starkare och starkare för varje dag.
