Bästa lördagen
Jag glömde ju berätta om den bästa lördagen på ja, säkert 1,5 år, en evighet alltså. Trots att kvällen inte blev som vi tänk från början ställde ändå mormor och morfar upp som barnvakt så att jag och sambon fick komma iväg.
Så fantastiskt kul vi hade. Varför den va så kul? Ja kanske för att alla närmaste vännerna va på plats, kanske för att vi spelade ett sjukt roligt sällskapsspel, kanske för att vi fick släppa bäbispratet för ett par timmar och inte bara vara mamma och pappa, kanske för att alla va på ett strålande humör och vi skrattade oss igenom kvällen.
Söndagen blev en väldigt seg dag för tyvärr har vi ju våran livs levande väckarklocka som gärna gör morgon före 7 nuför tiden. En väldigt söt väckarklocka.
Men de gjorde ingenting när vi kommer leva på lördagskvällen länge (eller iaf tills nästa gång).
Mörk choklad
Jag äter allt i perioder. Jag har alltid gjort så, fråga mig inte varför, jag har bara mina perioder med ett visst sug efter en specifik grej. Då är det bara de jag vill ha, helst varje dag. Men perioden tar alltid slut och ersätts av någonting annat. Och det behöver inte alltid vara sött, nä det kan vara allt från feta ost, svamp, majs, leverpastej, ägg osv.
Fast just nu är det sött, för just nu kan jag inte få nog av mörk choklad med mint. Varje dag! Det är verkligen så gott! Inte så att jag trycker i mig 100 gram om dagen, men några bitar... Och jag satt just och funderade på hur länge den här perioden ska hålla i sig? För just nu, med chokladbiten i handen och kaffekoppen i den andra, känns de som att jag aldrig vill att den ska ta slut!
2 timmar...
...sömn inatt. Det beror inte ens på lillan som sov hela natten. Och jag funderar starkt på hur jag ska ta mig igenom dagen? Huvudet värker, händerna darrar och ögonen är torra som öken. Att de tre nätterna innan va usla hjälper nog inte till. Kaffe gör inte de minsta skillnad. Önskar att någon kunde klubba mig i huvudet så jag fick decka ett par timmar, samla lite kraft...
För övrigt misstänker vi att Thea blivit mammig, igår fick pappa inte ge varken välling, mysa i soffan eller natta. Var det bara en tillfällighet? Eller är det vid 8 månader det börjar?
Kan inte sova...
01.26... Och klockan tickar på i samma takt som jag vrider mig i sängen. Som om jag inte sovit illa nog de senaste dagarna.
Notera till mig själv: Diskutera inte viktiga saker innan läggdags. Eller inte oviktiga saker heller för den delen, men oviktiga saker kräver sällan en diskution.
Vi pratade om skillnaden mellan mitt behov som föräldraledig och min sambos behov som arbetar. Missförstå mig inte, jag älskar att vara hemma med gumman. Men detta gör att mitt behov av att träffa vänner, få prata om annat än bara bajsblöjor, sovtider, matvanor är större än för honom som har möjlighet att koppla bort det under 8 timmar varje dag. Inte alltid så lätt att förklara hur man känner för någon som går i andra skor och själv har behov av andra saker.
Långsamt och hållbart!
Long time no seen... Alltså det har varit en lång period med mycket upp och ner, mindre bra sömn, gnälliga perioder, dåligt humör och bristande motivation. Men det blir bättre och allt jag kan längta till nu är vårkänslor, sol i ansiktet och plusgrader. För de känns som att de är de jag behöver nu, lite ljus, lite sommarglädje, och en stark och frisk kropp. Så jag förblir nog lite in and out tills dess.
Nyårslöften är inte min grej, men nån stans där bestämde jag mig för att jag måste rycka upp mig och få tillbaka min kropp, och därmed också mitt självförtroende. Till sommaren vill jag känna mig stark och frisk. Och jag känner att jag verkligen bestämt mig. Jag kommer inte iväg till gymet av förklarliga skäl, tiden finns inte. Men jag är mer aktiv, jag tränar magmuskler och försöker köra små pass i hemmet 2-3 ggr i veckan. Allt för att bara komma igång, skynda långsamt och hållbart! Målet är att kunna träna utomhus i vår, ännu en anledning att längta bort snön. Det känns bra att vara motiverad utan att ha för höga krav. De lilla är bättre än inget, speciellt med tanke på att sömntimmarna är få. Men de gäller inte bara min kropp fysiskt utan även min inställning, mentalt. Jag har länge haft en ganska negativ inställning, vilket inte heller är likt mig, jag brukar vara en glad person, och detta har fått följdeffekter.
Man skulle kunna säga att jag under en lång tid längtat efter mig själv (vi pratar i över ett års tid...) och att hjärnan äntligen fattat att jag inte bara kan sitta och vänta på att det ska hända av sig själv, jag måste göra också!
Nu har jag levt klart i den här bubblan, 2016 kommer bli ett fantastiskt år. Och kanske är det för att vi hade en liten bäbis och att jag inte mådde så bra förra sommaren som gör att jag är extra peppad på att leva och njuta extra mycket denna sommar. Lite som en revansch! Med en stor tjej, mer socialt umgänge, mer vara utomhus, mer aktivitet, mer kärlek!
Min mamma har alltid sagt att jag fixar vad som helst bara jag verkligen bestämt mig. Nu har jag bestämt mig!
