ETT LITET STEG FRAMÅT ÄR BÄTTRE ÄN TVÅ STEG BAKÅT

Jag insåg idag att det inte är så långt kvar till min semester. Jag vet inte om jag räknade rätt, men jag fick ihop det till 22 arbetsdagar kvar för min del. Otroligt vad tiden går fort. Och i helgen fick man verkligen känna på värmen. Linnen, shorts och sandaler kommer fram, alla köper glass och bär ett sånt där fånigt "må-bra-leende" på läpparna. Åh vad jag älskar sommaren.

Jag var ute och försökte mig på ännu en springtur. Kanske gick det lite lättare, och kanske blev turen aningen kortare. Skönt tills jag insåg att mina benhinnor tydligen inte pallar trycket. Jag som trodde jag hade läkt ihop för gott! Det blir helt enkelt att försöka ta det lugnt igen och hoppas att det inte blir lika allvarligt den här gången..

Vi har finbesök från Amerika här i veckan. Min farbror är här. Eller nu åker han väl hem snart och jag har inte hunnit träffa honom. Inte resten av min familj för den delen heller. Jättetråkigt. Men ibland kan jag känna att det vore trevligt med en liten inbjudan, även om det bara är hemifrån. Jag vill slå ett slag för familjeaktiviteter. Hittar på saker tillsammans alldeles för sällan med hela familjen. Saknar er ju.

Här är en och annan bild från helgen. Tänkte jag kunde dela med mig av äventyret.

Det blev fest igår. Lite mer fest än vad jag behövde, och lite mer fest än vad som behövdes för att spela brännboll klockan 8 på morgonen dagen efter. Men vi hade trevligt. Synd bara att hela Åhlidhem var ett endaste mobilmörker igår, det gick inte att ringa till någon. Jag försökte.

Och nej, vi vann inte en enda match. Men vi deltog. Bra jobbat. Jäkla synd att vi inte tänkte på att det faktiskt finns något som heter "uppvärmning" innan vi började spela. Hela laget hade nog minst en sträckning i lårmuskeln innan vi var klara.

Sedan får jag också skicka ett otroligt tack till vädergudarna. Verkligen underbart väder.

Så idag alltså. Efter att ha sovit igen några timmar, vaknat och insett vilken underbar dag jag missat, ska jag nu duscha och ladda om för att sedan gå ut och käka. Ny restaurang här i stan tydligen. Spännande.

"Hoppas ni vet hur otroligt underbara ni är. Tack så hjärtligt."

Det är gult och rött längs trädtopparna. Solen är påväg ner och molnen har skingrat sig. En riktigt fin kväll. Det är nästan så att man skulle kunna tro att det blir strålande sol imorgon. Smhi säger regn, men sen när kan man lite på vädret?

Och om än de nu inte är strålande sol får vi för allt i världen hoppas att det inte är regn. För imorgon smäller det, då drar brännbollsyran igång. Blött gräs och fuktiga kläder kändes inte lika lockande.

En kamera har jag också fått låna. Pappa är snäll han. Så nu ska jag försöka att fånga alla minnesvärda ögonblick på bild. Le och säg ost!

Jag vet inte om jag varit insnöad eller om det är våren och sommaren som slagit till, men plötsligt känns det som om hela umeå är ute och springer, morgon som kväll. Och såklart blir jag inspirerad. Det ser så härligt och lätt ut när dom springer med lätta långa löpsteg i solskenet. Att springa är annars det värsta jag vet, men imorse hade jag tydligen glömt hur tråkigt och jobbigt jag tycket det är.

Jag bytte om, rustade mig med musik, och jag kände hur det tog emot precis innan jag skulle bege mig ut. Vad har jag gett mig in på? Promenerade första två låtarna. Och sen började helvetet. Jag var helt slutkört innan jag ens hunnit till spåret. Det blev jogging och promenader om vart annat. Av totalt 30 minuter utomhus kanske 10 minuter var i joggande steg. Puh. Men jag måste faktiskt erkänna att trots att det var tungt och att jag inte var ute så länge så är känslan såhär efteråt helt underbar. Det är nog den som kommer att få mig att prova igen. Och kanske går det lite lättare då?

Nu har jag absolut förtjänat en glass på stan i detta underbara väder.

Det låter svosch men ingenting händer. Vi spelade brännboll ikväll igen. Lite bättre måste jag säga. Jag träffade bra ikväll, lyrorna funkar sådär, däremot måste jag lära mig att kasta som en man. Någon som har nått tips? Någon som har lust att kasta lite boll nån kväll?

Insåg även idag hur otroligt handikappad man blir utan mobil. Jag var klantig nog att glömma min på jobbet, och de må väl va, men när jag dessutom är ledig imorrn kändes det mindre lyckat. Crap.

"Ändra dina tankar och du ändrar på hela din värld."

Helgen har verkligen varit anorlunda kan man säga.

Inför allt som hänt och som jag gjort under helgen har jag haft en negativ och skeptisk inställning där jag hela tiden förväntat mig det sämre. Fråga mig inte varför. Men varje dag har slutat med att jag faktiskt haft jättetrevligt. Då blir man glad. Det blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli hur bra som helst ändå.

I torsdags fick jag änligen utnyttja mitt nyinköpta guldkort med att gå på ett bodypump-pass. Som jag har saknat den träningsformen, och så roligt det var. Jag gick därifrån med ny energi och ett leende på läpparna.

Kulturnatta i fredags. Fjortisarnas fyllenatt. Vi åkte ner för att kolla läget och ta en fika. Av en slump hamnar vi på station där några gamla kompisar ska spela med sitt band. Vilket sammanträffande. En bra spelning och en trevlig kväll. Prövade för övrigt chai-latte för första gången, riktigt gott faktiskt. Prova de nästa gång.

Lördag, regnets dag. Himlen öppnade sig och jag höll på att tvätta. Fick ett sms av mina föräldrar och jag bjöd på kaffe. Och är dom inte sötast som har med sig glass och jordgubbar när dom kommer. Underbart gott.

Idag är det söndag. Helgens sista dag. Så även helgens längsta dag av någon outgrundlig anledning. Idag var det släktkalas då kusin Dennis fyllt 20 år. Utbildad bagare så det var en underbart god tårta som bjöds. Så även smörgåstårta och annat gott. Solen sken och kanske nådde några av solstrålarna mina bleka kinder.

Långledig till veckan så om jag fick önska skiner solen ända fram till helgen. Då ses vi på mariehemsängarna med slagträet i högsta hugg. 

Bara solen lyser är det som att hela världen ler. Det blåser visserligen kallt, kylan ligger i luften, men sålänge solens strålar når vårt samhälle ler vi allihopa som stora fån. Otroligt härligt.

Jag tog ett stort beslut idag. Jag är numera bunden till 12 månaders hård träning på iksu. Trots att slantarna sinar lånade jag pengar av min mor och investerade i ett träningskort. För visst är det en investering? En livförsäkring som min mamma så fint kallade det. Det var bra sagt, för det blir mitt sätt att må bra. Imorgon är kortet aktiverat så då är det bara att boka in sig på nått roligt och spännande!

Vi ska ju spela på Yran nästa helg och har fortfarande inte tagit oss i kragen och tränat slå lite brännboll och ta lite lyror. Så ikväll blev det äntligen av. Solen sken. Det är så roligt. Men så bra vet jag inte om vi va? Är vi verkligen anmälda? Haha. Som Emelie så fint sa; "Det är ju en anledning till att få dricka öl iaf." Vi får se hur det slutar, men vi spelar.

Du är galet bra!

Varför utsätter människor sig för saker som de vet att de mår dåligt av? Jag kan verkligen inte förstå! Är det för att dölja sina känslor? Eller är det bara för att plåga sig själv? Är det medvetet eller har det kanske blivit en vana? Hur bryter man mönstret i en dålig vana?

Det är svårt är livet är i obalans, och det är nog lättare sagt än gjort att komma tillbaka på rätt spår igen. Det är nog viktigt att komma ihåg att oavsett vad som händer så är man aldrig ensam. Du har alltid någon som bryr sig om, och du har alltid någon som älskar dig mer än allt annat!

Jag skulle hälsa på min mamma en kväll för några veckor sedan, hon jobbar på sjukhuset. När jag går där i korridoren möter jag en äldre tant som tittar på mig hela tiden vi närmar oss varandra. När vi står jämsides stannar hon upp och tittar på mig, tittar på klockan, och tittar på mig igen. Jag kunde inte låta bli att fråga:
-Ville du nått?
-Nej, säger tanten. Men jag lider av svår ångest.
-Jaha oj, sa jag. Jag menar, vad svarar man på ett sådant påstående.
-Jag har en dålig dag idag, men visst ska jag kämpa? Tycker du att jag ska fortsätta kämpa?
Hon står praktiskt taget på mina fötter och ser mig i ögonen. Jag blir lite skärrad och jag säger åt henne att det är klart att hon ska kämpa. Man kan ju inte ge upp pga en motgång. Livet är ju så, upp och ner.

Jag visste inte vad jag skulle säga till tanten, och mamma bara skrattade när jag berättade vad som nyss hände mig, men jag hoppas att jag på nått sätt hjälpte tanten, som troligen kom direkt från psyk-avdelningen. Kanske behövde hon bara bekräftelse, att någon lyssnade två minuter, att höra att det är okej att må dåligt ibland.

För livet är ju så, upp och ner.

Imorse när jag cyklade till jobbet trodde jag aldrig att jag skulle komma fram. Jag var lite sen iväg och hade därför tänkt raska på. Men vägen tog aldrig slut. Jag tror aldrig det varit så långt till jobbet som det var imorse. Men jag hann i god tid, och jag var rejält fuktig.

När jag kom hem efter jobbet var jag rejält blöt istället! Jag var nog inte speciellt snygg i min engångs-poncho som jag så fint försökte skydda mig från regnet med. Den slets av halvvägs. Den tog upp all min fart i utförsbackarna med sitt eviga fladdrande och jag ville ha speeed!

Kan ni förstå det? Det är redan mitten på maj, skitväder, orkanvindar och fortfarande ingen värme! Vad ska det bli av denna sommar egenligen? Blir det ens nån sommar? Jag somblev lottad till att semestra under den första perioden kommer ju få bära vantar och halsduk. Jag är ledsen. Sol, kom till mig. Lys i mitt ansikte. Gör mig glad.

För övrigt hade jag en underbart trevlig helg. Och Harrys var väl kanske inte ungdomens paradis, men nu har jag prövat det åxå. Allt fungerar nog med rätt sällskap skulle jag vilja påstå. För är det inte så, att i slutändan blir det vad man gör det till?

Och för att fortsätta med bra saker så ska jag tala om för er att jag är ledig till helgen och kunde inte längta mer. Hoppas att det åxå blir en lika trevlig helg.

Jag hade som bestämt mig för att jag skulle dra ner på godisätandet nu när jag "unnat" mig godsaker varje dag den senaste 1,5 veckorna pga både sjukdom och deppning. Men idag har jag inte gjort annat än gått runt och vart sugen på choklad. Jag har försökt med allt, massor med frukt, mycket mat, macka, vatten, kaffe, men inget hjälper.

Jag tror att när man väl är sugen på något ska man unna sig det på en gång och sen är det bra. Nu har jag rensat lägenheten på choklad och andra sötsaker. Varför åt jag inte upp dom på en gång? Nu är jag otroligt mätt efter mina försök att först bota chokladsuget. Uh. Att man aldrig lär sig! Det smakade bra iallafall och nu är jag nöjd.

Det känns på ett speciellt sätt när man är glad för någon annans skull. Frågan är om inte det skänker mig ännu mer glädje än när det bara är för min egen skull? Idag är jag glad för eran skull. Det pirrar i magen och jag blir upprymd innuti. Många glada vänner ger ett leende på mina läppar.

Vaknade upp imorse med världens jävla huvudvärk som bara blev värre. Tur att sängen var uppbäddad för det var bara att krypa tillbaka ner igen efter frukost och en treo.

Har iallafall varit och storhandlat idag. Det är så roligt. Speciellt med lite sällskap. Jag storhandlade och Sofia kryssade av på listan. Det finns så mycket goda saker att välja på när man åker till stora varuhus. Det vattnas i munnen vartän man tittar. Det är synd att man som ensam måste prioritera för att hinna äta upp allting innan det blir dåligt.

Och ikväll händer det. Jag ska se på Pistvakt för andra gången. Sist var på bio och den var så otroligt grymt bra, vad jag kan minnas iallafall. Hoppas den håller stilen även ikväll.

Idag är första dagen på hela veckan som jag faktiskt känner mig lite piggare. Fortfarande grymt krasslig i halsen och lite seg i huvudet men jag känner att det finns hopp även för mig. Det passar dessutom alldeles utmärkt att jag får vara ledig imorrn och ta igen lite sömn.

Sen vill jag slå ett slag för "trevliga kunder" idag. Att stå i kassan gör att man dagligen hinner möta en otroligt stor mängd människor. Alla har vi dåliga och bra stunder på dagen, men som kassör kan jag inte välja vilka kunder jag vill möta, och jag kan heller inte säga ifrån eller diskutera när en kund är uppkäftig. Hela tiden är det god min som gäller och försöka att på bästa sätt förklara hur läget ligger till. När jag då får en kunde som skojar lite, försöker förstå hur de ligger till och säger trevlig helg när han lämnar butiken kan jag  ju inte bli annat än på bra humör. Förmågan att förstå att det inte är kassörens fel att vissa produkter är slut verkar vara en sällsynt egenskap. Ett leende kan verkligen påverka en hel dag! Idag gjorde det min!

Lördagkväll och vad händer? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Skönt? Ja, kanske? Ensamt? Egentligen inte. Hittar jag på något? Absolut. Vi ses imorrn.

Pssst! Kom hem nu!

Jag vet inte om det är värst att halsen värker, snoret rinner och hostan tar kål på en. Eller att man är så fruktansvärt trött i kroppen att man knappt orkar ta trappen upp till lägenheten på första våningen! Usch.

Att vara sjuk är verkligen ingen höjdare. Jag skulle ha haft någon som kunde tycka lite synd om mig och ta hand om mig när jag känner mig som risigast. Laga lite mat åt mig, krama mig, hålla mig sällskap.

Nu finns det ingen sån person för jag bor här helt själv i min etta. Min lilla håla. Min underbara lilla håla. Linda däremot har en sambo som kan pyssla om henne, det är bra för hon är mer sjuk än jag. Jag hoppas att vi blir friska snart.

En annan nackdel med att vara sjuk är att jag inte kan träna. Jag som precis hade köpt träningskort för en månad och som jag hade tänkt utnyttja till max. Hur går det om jag blir sjuk i en hel vecka? En månad har ju bara 4 veckor i sig, max 5.

Det här är inte bra, jag ska verkligen göra allt för att rehabilitera så fort som möjligt. Jag ska prova allt. Vitlök. Honung. The. Soppa. Whiskey. Har jag glömt något?

Det är svårt att vetá vilka som är ens riktiga vänner och vilka som bara hänger på pga uppmärksamheten. Jag läste ett ordspråk för inte så länge sen...