Oordning i livet.
Varför utsätter människor sig för saker som de vet att de mår dåligt av? Jag kan verkligen inte förstå! Är det för att dölja sina känslor? Eller är det bara för att plåga sig själv? Är det medvetet eller har det kanske blivit en vana? Hur bryter man mönstret i en dålig vana?
Det är svårt är livet är i obalans, och det är nog lättare sagt än gjort att komma tillbaka på rätt spår igen. Det är nog viktigt att komma ihåg att oavsett vad som händer så är man aldrig ensam. Du har alltid någon som bryr sig om, och du har alltid någon som älskar dig mer än allt annat!
Jag skulle hälsa på min mamma en kväll för några veckor sedan, hon jobbar på sjukhuset. När jag går där i korridoren möter jag en äldre tant som tittar på mig hela tiden vi närmar oss varandra. När vi står jämsides stannar hon upp och tittar på mig, tittar på klockan, och tittar på mig igen. Jag kunde inte låta bli att fråga:
-Ville du nått?
-Nej, säger tanten. Men jag lider av svår ångest.
-Jaha oj, sa jag. Jag menar, vad svarar man på ett sådant påstående.
-Jag har en dålig dag idag, men visst ska jag kämpa? Tycker du att jag ska fortsätta kämpa?
Hon står praktiskt taget på mina fötter och ser mig i ögonen. Jag blir lite skärrad och jag säger åt henne att det är klart att hon ska kämpa. Man kan ju inte ge upp pga en motgång. Livet är ju så, upp och ner.
Jag visste inte vad jag skulle säga till tanten, och mamma bara skrattade när jag berättade vad som nyss hände mig, men jag hoppas att jag på nått sätt hjälpte tanten, som troligen kom direkt från psyk-avdelningen. Kanske behövde hon bara bekräftelse, att någon lyssnade två minuter, att höra att det är okej att må dåligt ibland.
För livet är ju så, upp och ner.
Det är svårt är livet är i obalans, och det är nog lättare sagt än gjort att komma tillbaka på rätt spår igen. Det är nog viktigt att komma ihåg att oavsett vad som händer så är man aldrig ensam. Du har alltid någon som bryr sig om, och du har alltid någon som älskar dig mer än allt annat!
Jag skulle hälsa på min mamma en kväll för några veckor sedan, hon jobbar på sjukhuset. När jag går där i korridoren möter jag en äldre tant som tittar på mig hela tiden vi närmar oss varandra. När vi står jämsides stannar hon upp och tittar på mig, tittar på klockan, och tittar på mig igen. Jag kunde inte låta bli att fråga:
-Ville du nått?
-Nej, säger tanten. Men jag lider av svår ångest.
-Jaha oj, sa jag. Jag menar, vad svarar man på ett sådant påstående.
-Jag har en dålig dag idag, men visst ska jag kämpa? Tycker du att jag ska fortsätta kämpa?
Hon står praktiskt taget på mina fötter och ser mig i ögonen. Jag blir lite skärrad och jag säger åt henne att det är klart att hon ska kämpa. Man kan ju inte ge upp pga en motgång. Livet är ju så, upp och ner.
Jag visste inte vad jag skulle säga till tanten, och mamma bara skrattade när jag berättade vad som nyss hände mig, men jag hoppas att jag på nått sätt hjälpte tanten, som troligen kom direkt från psyk-avdelningen. Kanske behövde hon bara bekräftelse, att någon lyssnade två minuter, att höra att det är okej att må dåligt ibland.
För livet är ju så, upp och ner.
Kommentarer
Trackback
