ETT LITET STEG FRAMÅT ÄR BÄTTRE ÄN TVÅ STEG BAKÅT

Nu har vår kissemiss varit borta i 3 dagar. Minusgraderna klättrar och snötäcket liggertjockt. Han är aldrig borta såhär länge så något måste ha hänt, och jag börjar oroa mig för att han kanske aldrig kommer att komma tillbaka. 

Idag är de dags igen. Efter 3 månaderssprutan ringde ja Daniel och sa att nästa gång får du ta henne. För fy så ledsamt de va. Men jag fattar ju att de inte är möjligt, de är bara att vara hårdhudad och krama henne så mycket jag kan. De är ju för hennes eget bästa och det är ju tur att hon inte vet vad som väntar. Bara mamman som gruvar! Vi håller tummarna att hon slipper feber och annat efteråt.

Jag sa att jag aldrig skulle köpa rosetter till gumman när hon kom, jag har alltid tyckt att det sett lite töntigt ut men ett band runt huvudet. Men asså, de är ju tur att man får ändra sig för idag köpte jag en eftersom vi ska på kalas och ville testa något nytt. Och hon sötchockade både mamma och pappa. 

Alltså idag har charmtrollet till 95% av dagen skrikit eller gnällt och när jag insåg att Sambon hade fotbollsmöte ikväll grät jag lite inombords (för de hade jag såklart glömt bort). Så inte så mycket charm och mest troll! 

Vi köpte en alldeles för stor tomteluva i helgen till gumman för jag tyckte att hon kunde få vara med i luciabilagan i tidningen. Så vi hade en liten julfotografering här hemma och vi fotade typ 100 bilder kändes de som för att få ett par som var bra. Inte lättast att fota en bäbis med viftande armar och ben. 

Både gumman och Daniel gick isäng igen och vips sitter jag framför Nyhetsmorgon själv. Det är inte ofta det händer att jag är vaken själv, så sällan så man nästan inte vet vad man ska göra. Fast jag njuter av att få dricka en hel kopp kaffe medan de fortfarande är varmt, gå på toaletten ostört, och luta mig tillbaka i soffan till skillnad från vanliga mornar när rumpan går upp och ner ur soffan som ett annat maraton. Livet som förälder sätter perspektiv på tillvaron på mer än ett plan. 

Vi har länge haft gumman i gåstolen, både för att hon tycker att de inte är så spännande att ligga ner längre men också för att öva henne på att spänna benen/stå då hon länge varit som en liten säck i kroppen. 

Värsta lyxgrejen nuför tiden, att få gå till frissan! Jag är sååå himla tacksam att jag fick möjligheten. Världens bästa morfar kunde rycka in och där satt jag med folie i håret. Och lite egentid, bara det i sig är ju lyx, färgen i håret är mer bara bonus.

Han var så nöjd hela dagen, pappan i huset, över att få sin första fars dag. Och det ska han vara, han som är världens bästa pappa till Gummsi! ❤️ 

Igår va ingen fantastisk dag för min del, närmare bestämt typ helt förstörd från minuten jag klev upp till sångdags. Noll energi. Jag tycker så synd om gumman dom gånger då jag har sånna där usla dagar för hon får inte de sällskap hon behöver. Jag känner mig hemsk som pratar med henne alldeles för lite och försöker överleva dagen med minimal ansträngning. Alla dagar är inte fantastiska, de är orimligt att förvänta sig, men för guldklimpens skull hoppas jag att dom inte blir så många.

Vilken förkylningsvecka vi haft. Först gumman och sedan sambo. Så denna vecka har hela familjen varit hemma. Mysigt på ett sätt, men nog är det bättre när vi är friska.

Och vi tänkte såklart att de kanske skulle bli lite jobbigt, speciellt för mig som är med henne all min vakna tid, men att det kunde vara nyttigt att träna och kul för oss med egentid.

Jag har bara blivit tröttare och tröttare de senaste dagarna. Typ så trött som jag var när jag var gravid. En förlamande trötthet där hela kroppen vill ge upp och de känns som att man skulle kunna somna stående om man bara tillät sig att blunda. Och kroppen värker, de känns som att skelettet värker (om skelett ens kan värka?!?!), så mycket att det känns som att man ska gå sönder av en kram. Och hade jag inte världens gulligaste lilla energimonster att ta hand om så skulle jag. Blunda alltså. Hela tiden. 

Länge sen sist, men vi har haft fullt upp kan man säga. Gumman är inne i nån fas (som vi trodde skulle vara över på en vecka typ, men som still going strong eller va man säger) där hon typ inte äter på dagtid (alls?!? Verkar aldrig bli hungrig heller?) och är knepig att få isäng kvällstid. Allt är så spännande för henne just nu och vi tror att hon helt enkelt inte har tid att äta. Gröt verkar hon älska och vore de inte för att hennes mage inte riktigt hänger med ännu skulle jag låta henne äta gröt jämt. De mesta hon smakat har faktiskt gått ner, morot, plommon, potatis, allt utom banan som hon bara spottar ut. Vi får öva lite mer på banan när magen hennes rullar på lite bättre.

Vilken helg det varit! Trots superdålig sömn och några tårar har det kommit så mycket positivt ur denna helg!

Nu är det en vecka sedan vi va till ortopeden och imorrn skulle vi på återbesök. Men vi tycker att gummsi viftar på med armen såpass bra, och att den blir starkare och starkare så vi avbokade tiden. Nu håller vi tummarna för att det bara blir bättre och att vi kan lägga den där hemska veckan bakom oss. 

Inte ofta, men ibland får man höra det. Bäbis skrattet. Som får en att le med hela kroppen! Jag önskar hon kunde skratta hela tiden, det sötaste skrattet som jag någonsin hört. 

Igår skulle vi på återbesök för gummans arm, och fort är det gjort tänkte jag. Men väl där visar de sig att hon fortfarande har ont och att de vill både ta prover för att utesluta infektion och röntga en gång till. Och hips vips hade vi spenderat ännu en heldag på sjukhuset. Allt såg bra ut och nu har vi en vecka på oss att bli helt återställda, annars väntar MR röntgen och då måste hon sövas. Jag får rysningar bara av tanken, så hoppas hoppas att vi slipper det! 

En olycka händer så lätt. Och det har varit tuffa dygn. Stackars lilla Gummsi!
Detta efter 11 h på akuten och många bäbistårar senare <3

Ikväll var det bara han och jag för första gången sen hon kom. Urtrevligt, och så värdefullt! Som jag älskar att vara med honom, min andra hälft! Att bara vara vi för ett par timmar, att se varandra som par och inte mamma och pappa, att hinna ge varandra sin fulla uppmärksamhet för bara ett par timmar känns viktigt för att inte glömma bort kärnan till varför denna fantastiska lilla familj finns till.