Roadbump
Det går tungt nu sa jag i måndags efter att gumman haft en extremt dålig dag med grin och gnöl 99% av dagen. Men trots att gumman blev gladare på tisdagen det blev aldrig lättare, och varje dag har bara känts tyngre och tyngre och nu är det fredag. Jag känner mig extremt trött, utmattad liksom, less, lättirriterad, extremt dåligt tålamod och med en ovilja att göra saker. Som att varje dag sugit ut mer och mer energi ur mig och att jag nu mest känner för att ge upp, sätta mig ner och göra ingenting, gråta en skvätt. Jag orkar liksom inte låtsas längre.
Inte ens tanken på att de är jul snart, det som jag brukar tycka är det bästa som finns, och allt mysigt vi ska få hinna med i december får mig på bättre humör.
Jag hoppas verkligen att den här livlösa gropen slutar att bli djupare och djupare snart. Det blir en ond cirkel där fler och fler saker som brukar svinga upp humöret och ge energi stryker på foten. Att träna tex, som ja verkligen behöver, finns det inte energi till, inte lust heller. Rumpan bara fastnar i soffan med stirrig blick. Att kramas skjuter jag undan innan jag ens hinner tänka, vill bara vara själv, ifred, ensam.
Jag vet att de inte är min första grop, dom kommer med jämna mellanrum, och dom passerar med tid, men det blir så mycket svårare med en liten prinsessa i sitt liv, som inte förstår, men som förmodligen känner av att mamman inte är samma. Att vara ifred går liksom inte. Och när pappan dessutom jobbat över om än bara nån timma blir det aldrig paus för mamman.
Ändå tacksam över att det är just fredag för det betyder helg, avlastning för mamman, familjetid med pappan, och förhoppningsvis tillräckligt med ny energi för att orka med kommande vecka.
Kommentarer
Trackback
