Känner du efter?
Jag kan känna att det blåser ute, träden dansar i takt till vindpustarna. Jag bara vet att den finns där men jag kan inte se den. Jag ser hur vinder berör naturen i min omgivning, jag ser hur den påverkar människor på gatan. Titta där, pojkens mössa blåste av huvudet. Han gråter. Mamma kommer och hjälper honom så att pojken inte blir kall om öronen. Jag vet att den finns där, men jag kan inte se den. Löven springer efter trotoarkanten, mina ögon tåras av motvinden, jag är helt säker på att den finns där, men jag kan inte se den.
Vissa saker går helt enkelt inte att bevisa med bilder. Ibland måste man lita på känslan. Känslan i huden. Känslan i magen. Känslan av pulsen som ändrar takt. Är det en behaglig känsla? Ler jag? Är det en otäck känsla? Blir jag orolig och tveksam? Bara jag kan veta, och bara jag har möjlighet att bedöma vilken väg som är bäst att gå. Det behöver inte alltid vara den säkra vägen. Eller det kortaste vägen. Bara det är en väg som känns, känns på ett bra sätt. Bara jag kan veta vad som känns bra.
