Glädjetår.
Jag är en sån där tjej som inte kan hålla tårarna tillbaka när det blir känslosamt på tv. När tjejen och killen får varandra i slutet eller när något berör mig. Det behöver egentligen inte vara så märkvärdig, men om det känns inombords vill tårarna komma utan att jag kan göra så mycket åt det. Jag får väl vara glad att det oftast blir glädjetårar.
Men grejen är att jag bara tillåter tårarna att komma när jag är själv, ensam såhär en söndagkväll, ihopkrupen i soffan... varför är det så? Varför är det så tabu att gråta?
Det gäller nog inte bara när man ser på tv utan även i verkliga livet. Det är som att vissa känslor får man bara inte visa. Man måste hela tiden verka självsäker och stark. Glädje ska man visa, det är ett tecken på att man mår bra. Ilska kan också vara bra att visa ibland, att man visar vart skåpet ska stå, visar att man inte tillåter att trampas på. Men ledsen får man inte vara öppet, det är ett tecken på svaghet. Tårar är oftast kopplade till sorg, så kanske är det därför som just tårar kan vara så skrämmande?
Det är konstigt de där med känslor, knepiga att förstå sig på, jobbiga att veta hur man ska visa och om man ska visa dem.
Känslor borde vara ett tecken på mod och styrka, och det sägs ju att delad glädje är dubbel glädje. Borde de inte vara så med alla känslor, att de gör sig bättre när de delas?
Jag är likadan, gråter bara när jag ser på tv själv.
