Ner, upp, ner...
Jag hade precis kämpat mig igenom en myr, seg och ogenomtränglig. Hade precis fått på mig av mig stövlarna, tagit på mig rena torra strumpor och tagit på mina frächa splitternya gympaskor. Solen lös på mina kinder, hela mitt kropp och hela min själv log och jag började sakta men säkert springa utför kullen, alldeles grön och blomstrande.
Allt kändes så bra, jag kände lättnad, jag tänkte att nu äntligen skulle det vända för mig. Helt slut och utmattad i kroppen, men ändå fann jag en källa till ny energi och livsglödje. allt gick så lätt.
Men aldrig får man njuta. Det var tydligen för bra för att vara sant. Det var som att få kniven i ryggen, gång på gång, och jag skrek men ingen hörde. Jag snubblade på skosnöret, rullade utför backen och stannade tack vare en duns in i ett stängsel. Åska kom, och regnet. Det var som att himlen öppnade sig. Så ledsna har nog änglarna aldrig tidigare varit. Blöt och med tunga ben verkar den ända utvägen vara att klättra uppför berget jag nu står framför. Hungrig och ensam.
Vad var det som hände egentligen? Var gick det fel? Var finner man de där sista krafterna som egentligen inte finns? De krafter som gör att man, istället för att bara slänga sig på marken, fortsätter i tro och hopp om grönare gräs?
Allt kändes så bra, jag kände lättnad, jag tänkte att nu äntligen skulle det vända för mig. Helt slut och utmattad i kroppen, men ändå fann jag en källa till ny energi och livsglödje. allt gick så lätt.
Men aldrig får man njuta. Det var tydligen för bra för att vara sant. Det var som att få kniven i ryggen, gång på gång, och jag skrek men ingen hörde. Jag snubblade på skosnöret, rullade utför backen och stannade tack vare en duns in i ett stängsel. Åska kom, och regnet. Det var som att himlen öppnade sig. Så ledsna har nog änglarna aldrig tidigare varit. Blöt och med tunga ben verkar den ända utvägen vara att klättra uppför berget jag nu står framför. Hungrig och ensam.
Vad var det som hände egentligen? Var gick det fel? Var finner man de där sista krafterna som egentligen inte finns? De krafter som gör att man, istället för att bara slänga sig på marken, fortsätter i tro och hopp om grönare gräs?
Kommentarer
Trackback
