Hur bra får man vara?

Varje gång han öppnade munnen för att ta ton var det kalla kårar längs ryggraden. Så jäkla bra. Varje gång. Hans röst är lika bra live som på skivan, helt otroligt makalöst bra.

Och konsertens höjdpunkt var "Reason to cry" följt av "Losing", utan tvekan! Vad ska jag säga? Jag saknar ord. En enda lång resa genom Takidas gryma register. Är det inte så att live allid är lite bättre än inspelat material?!
Då vet man att det är på riktigt.

Det enda negativa var väl egentligen bara två saker. Dels att vi under en hel låt hade en strålkastare riktad rakt i ögat, och dels att spelningen bara varade en knapp timma. Några låtar till hade jag inte sagt nej till. Inte mycket att klaga på alltså. :)

En gång till! En gång till!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0