Dag 1 var hemsk.

Jag kom dit. Kändes som om jag var den ända som skulle läsa kursen som fristående, alla kände alla, alla hade typ redan läst boken, alla hade koll på läget, uppstressade och helt säkra på att kursen ska gå åt h-vete. Till skillnad från mig som sitter mitt i smeten, helt ensam, lugn, alldeles ovetandes tills läraren inleder med att fråga; " visst kommer ni ihåg ekvationen för en rät linje? och hur man beräknar dess lutning?" Va? Hjälp? 

Fullmatad med x och y:n, och inte en blekaste aning om vad dom ska stå för känner jag mig nu mer förvirrad än någonsin. Undrar just hur lång tid det tar innan allt faller på plats? Paniken är precis på gränsen. Dugga om en vecka, hur ska jag hinna förstå? Var är du Emelie? Vi som jobbade så bra på mattelektionerna, vi som tänkte lika dant? Men jag lovar, jag ska ge det en chans.

Sen att folk är jäkligt osociala skiter jag fullständigt i. Jag är där för att lära, inte för att hitta nya bästa vänner. Det skulle dock underlätta att ha någon att diskutera med.

En bra frukost imorgon och med öronen på hugget. Det kommer att bli en lång dag, eller snarare en lång vecka. 

Kändes dock bra att slippa äckliga arbetsbyxor och en alldeles för stor och inte alls passande röd skjorta imorse. Det var alltså såhär det var att ha på sig sina egna kläder en hel dag! Att äta frukost, lunch och middag på normala tider. Ovant. Men okej. :) 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0