uppförsbacke
Jag hade verkligen velat skutta runt på ett roligt pass på iksu ikväll, men varken lusten, hjärnan eller kroppen var på den nivån.
Jag slängs från ena stunden då jag säger åt mig själv att "jag behöver inte förstå allt nu, det löser sig" till andra stunder då allt känns hopplöst och omöjligt. Oftast känns det hopplöst. Svårt. För mycket att hålla reda på. Vad är vad?
Det värsta är nog att jag märker hur humöret och hopplösheten och frustrationerna går ut över alla runt omkring mig. Det är inte meningen, men det är svårt att koppla bort från en sekund till en annan, och det är jobbigt att inte räcka till.
Men jag försöker hitta min positivism, och som mamma sa, "du har ju klarat dig hittills" så varför ska jag inte klara mig den här gången också?
Jag önskar bara att jag var bättre på japanska, haha.
Men även i mörka stunder finns små ljus. Min nya mobil fungerar hur bra som helst, imogron är det fredag och det finns choklad i kylen.
