Nerver är som känslor. Och jag behöver en lampa!
Idol var lika roligt som alltid. Min favorit gick vidare så jag får väl fortsätta kolla ett tag till antar jag. Nu sitter jag här och läser vad jag tänkte säga på redovisningen imorrn. Det låter inte alls nå bra. Nä, inte alls bra. Usch, jag gillar inte att redovisa. Jag är inte nervös nu, men jag vet att just innan vi ska upp imorrn kommer det slå till som ett slag i magen, nervositeten klumpar ihop sig och tynger mina axlar, får mig att tappa ord, säga sånt jag inte tänkt säga, säga allt annat än de som står på papperet, till ingen nytta. För 10 minuter senare kommer det va över och sen är de glömt..
Det är konstigt de där med nerver... okontrollerbara på nått sätt... ungefär som känslor. Ibland, eller när jag tänker efter väldigt ofta, önskar man att man kunde få bestämma lite själv, så att kroppen gör som hjärnan vill...
Och jag är i desperat behov av den där lampan, ovanför min såkallade plugghörna. Mina ögon mår inte bra av att sitta i mörkret, och trots att den galet jobbiga lampan i köket är tänd räcker det inte. Ibland önskar jag att jag hade guldbyxor. Lampan är ett nödvändigt ont, men inget jag har lust att lägga 500 kronor på bara sådär.
