ETT LITET STEG FRAMÅT ÄR BÄTTRE ÄN TVÅ STEG BAKÅT

Nu är det bara en dag kvar innan skrivningen, så imorgon ska jag göra sista rycket. Jag vill bara att det ska vara över så att jag kan få slappna av som alla andra studenter som firar sommarlov redan idag.
Men samtidigt som jag längtar tills den här veckan är slut så hoppas jag att den ska vara oändligt lång! Att helgen aldrig tar slut och att vi kan frysa tiden precis då ända fram till i augusti.

Jag försöker va hård och kylig, säga att de är lugnt, att det kommer ordna sig, att det löst sig till det bästa. För det har det, det är klart det kommer ordna sig, och det har blivit så bra som de bara kunnat, och jag längtar efter dom där guldstunderna, men de hjälps inte.
För innerst inne så kommer jag att sakna så himla mycket. Jag kommer att längta mig tokig. Jag kommer att fundera och grubbla. Försöka stänga av och på. Sysselsätta mig. Tänka på annat... Men jag hoppas att det inte hjälper, för när hösten kommer vill jag att det ska va precis såhär. Galet bra. Full av längtan, pirr i magen, med ett ständigt leende på läpparna och en känsla av att det inte finns ett bekymmer i hela världen.
Jag vill att det ska va så, precis så. Och därför är jag rädd för sommaren. För distansen. För försöken att koppla bort. Jag är rädd att det ska bli anorlunda. Att det ska förändras.