ETT LITET STEG FRAMÅT ÄR BÄTTRE ÄN TVÅ STEG BAKÅT

Varje gång någon frågar mig; "hur är de med dig?" säger jag alltid bra, förutom skolan är det bra. Men ibland tvivlar jag på att allt är som det var innan jag började den här terminen. Skolan har blivit mitt liv, inte en del av mitt liv, utan den har tagit över allt. Och allt jag hade innan, det övriga livet, har bara fått lov att komma i, inte bara andra hand, utan kanske fjärde eller sjunde hand.

Ibland känns det som att man är den ensammanste människan i världen. Det är mitt eget fel att jag prioriterat bort allt annat, men inte för att jag velat prioritera bort, utan för att jag måste. Det som hålle rmig levande är att det kommer ett slut, inom ett år är det över, och det jag gör är för en bra sak.. min önskan är bara att alla andra förstår det också även om jag lever i en ensam bubbla och inte har tid. Jag skulle vilja ha tid, men den finns inte! Jag saknar allt det andra, alla andra, men ni ryms inte! Och det gör mig ledsen.
Men jag hoppas ni vet att jag inte väljer bort, jag väljer i själva verket inte alls, jag bara gör det jag måste göra, jag har inte ens tid att fundera över att välja!

Men jag saknar, mer än någonsin...
Och jag hoppas att allt finns kvar, att ni finns kvar, att du finns kvar, även när jag sprängt min bubbla och blommar ut i mitt vanliga jag igen.