Jag gjorde det jag skulle.
CALL ME. Jag vet inte varför jag gruvar. Men jag gör det alltid. Väntar sålänge jag bara kan. Funderar fram och tillbaka på hur och vad jag ska säga. Skriver gärna en liten lapp till mig själv. Om jag nu skulle komma av mig. Eller bara för att det ska låta tillräckligt bra. Relevant. Att ringa viktiga samtal. Nödvändiga samtal. Jag känner mig nästan lite stolt när jag redan runt lunch hade avklarat tre stycken av tre planerade. Mitt vanliga jag hade väntat tills imorgon. Säkert till sen eftermiddag. Mest troligt. Nu är det gjort och det känns som en stor lättnad. Jag tar det som en lärdom och bestämmer härmed för att göra det direkt nästa gång. Att vänta. Grubbla. Planera. Det tar bara onödig energi. Sitter nu på en solig balkong och korrekturläser 70 sidor uppsats. Nog har jag varit med om roligare studnder under arbetets gång. Mycket roligare. Men många bäckar små leder ofta till en stor å. Skitgörat har ofta större betydelse än man tror. Snart klara alltså. Det känns overkligt. Minst sagt.
Kommentarer
Trackback
