Påfrestande

Alla pratar om hur fantastiskt och underbart det är att skaffa barn. Och det är det! Jag ångrar mig inte, jag älskar henne och skulle aldrig i mitt liv byta bort henne. Aldrig någonsin!

Men det är även utmattande och prövande för både dig som enskild individ och för er som par (om man nu är i en relation). Jag sover dåligt (dvs inte pga bäbis utan pga mig själv) och senaste nätterna har varit av den extremt dåliga sorten. Ihop med en liten tjej som varit extremt gnällig och igår skrek tills hon tappade andan i ca en timme och tårarna bara sprutade brast allt. Jag inser hur utmattad jag är (säkert mest pga sömnbristen och ryggvärk, eller pga tusen andra saker tillsammans? jag vet knappt själv) och hur otroligt påfrestande det är att höra bäbisskrik hela dagar. Tålamodet blir kortare och kortare, och det här med att vara glad blir lättare och lättare en övergång till irritation och frustration. Jag börjar mer och mer inse vikten av att hitta en balans mellan att vara mamma och att bara vara mig, och vikten av att få träffa andra vuxna, att få träffa vänner. Eller av att bara byta miljö och inte bara titta på lägenhetsväggar. Om jag bara hade lite mer energi.

Det är också påfrestande att se sin partner lika trött, och hur vi båda går omkring och låtsas att allt är bra och försöker hålla god min. Hur vi försöker förstå varandras situation men inser att det nog aldrig går helt och fullt utan att byta skor. Och lika stort behov som jag har av att ibland få vara bara mig och att få träffa andra, har vi behov av att få vara bara med varandra. För att inte glömma bort.

Problemet är tid. Och att välja bort vissa saker till förmån för andra. Det är inte lätt att välja bort. En timme är en ganska kort tid, men kan samtidigt vara en väldigt lång och värdefull tid. Det är kanske timmar här och där som gör skillnad. Timmar här och där som vi måste lära oss att planera in och ta vara på. Timmar som vi måste be om för att få. Någonting som vi varit dåliga på, men som nu känns viktigare än någonsin?

Jag är så glad att hon finns i våra liv. När hon ler är det omöjligt att inte le tillbaka och känna kärlek till månen och tillbaka. Men jag längtar tills vi har lite rutin och hittat en trivsam balans. Tills vi båda mår lite bättre så att vi som familj kan må fantastiskt bra. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0