ETT LITET STEG FRAMÅT ÄR BÄTTRE ÄN TVÅ STEG BAKÅT

Från och med igår har jag inte alls mått bra. Det är en obehaglig känsla i magen som jag inte riktigt kan beskriva, något som är nytt och främmande och som jag inte upplevt tidigare. Som inte riktigt smärta och värk, fast ändå en typ av ont, som att det spänner och drar, fast ändå inte, och något får mig att må illa på nått sätt, hängig och trött dessutom. Värre när jag sitter och magen kläms ihop minsta lilla än när jag står och går, men som aldrig riktigt är helt bra.
Hur som helst en dålig känsla som jag inte kan förklara och som suger energi och gör mig orolig.

Detta oroandet alltså!! Ständigt och jämt! Inte för mig själv, jag klarar mig! Mest för mini som ligger någonstans därinne. Jag önskar att jag kunde få tjuvkika in och se att allt var okej. Att alla kroppsdelar fortfarande fanns på plats och att lill-hjärtat slog hårt och starkt. Bara se att han va där och att han rörde på sig.

Jag känner en buff nu och då, men de timmeslånga tystnaderna gör mig tokig. Typ så tokig att jag tror att han tvärdött ibland. Mer oro!! Men så innan kvällen kommer en minibuff till och jag blir överlycklig för detta lilla livstecken. Kan du inte buffa typ en gång i timmen framöver så man vet?

Jag hoppas i alla fall att den här dåliga, jobbiga, illamående, känslan försvinner tills imorgon. Så vi kan va lugna och glada. Och så att jag får lite mer energi.